Don't worry about saving these songs! And if one of our instruments breaks, it doesn't matter. We have fallen into the place where everything is music.
Första turnén utan Mike Portnoy tycks fungera mycket bra för gruppen Kommentarerna är över lag positiva. Men som vanligt måste flera recensenter leverera meningslösa påpekanden om att musikerna är skickliga på sina instrument. Med ord som “rappa hinderbaneövningar över tangenterna” och “spelskicklig övermänsklighet” och”Två timmars Dream Theater kan bitvis få det att klia i huden av ren duktighetsallergi” (Aftonbladet).
Som om spelskicklighet vore något negativt, något att skämmas över.
Vi har hört det förr och jag undrar hur dom orkar rabbla detta mantra ännu en gång. Total brist på fantasi och total brist på musikalisk kunnande är det. Trist att rockrecensioner fortfarande 2012 dras med denna sjukdom.
Universum Nolls Micke skriver så här:
Konserten med Dream Theater var mycket bra, med positiva överraskningar. Bla. spelade de några låtar akustiskt som jag gillade skarpt (tex Wait for Sleep). Dock saknade jag Mike Portnoy trots allt, och den publikkontakt han alltid medför! Mangini är mycket tekniskt duktig, men det kändes som han under hela konserten gömde sig bakom sitt enorma trumset (största jag sett sedan Neil Peart var här senast).
Annars var ljudet bättre än på länge, och LeBries röst höll över förväntan. Låtvalen hade tyngdpunkten på nya albumet, som brukligt, men var det som gjorde denna konsert enbart blev mycket bra istället för underbar i mina öron. Att de spelade Dark Eternal Night från Systematic Chaos blev dock ett stort tummen upp från mig!
Linnea Olsson i SvD skriver
Den eventuella chocken efter trumsnillet Mike Portnoys avhopp har lagt sig och ersättaren Mike Mangini är väl integrerad i bandet – inte minst tekniskt. Faktum är att samtliga medlemmar låter som sitt bästa /…/ Två låtar ruskar om: The dark eternal light med sitt charmiga cirkuskaos i mitten, samt On the backs of angels från senaste albumet A dramatic turn of events. Den senare har ett fantastiskt fint gitarrintro, och att den sätter en sådan fyr på publiken vittnar om en samspelthet band och fans emellan där blicken är vänd framåt.
Universum Noll i SR P2 Kalejdoskop. Här är hela programmet:
Från radions programsida:
Kalejdoskop svävar all världens väg med fransk jazz, tysk krautrock remixad, svensk electronica och progressiv rock. Christian Vander, som är mest känd från franska gruppen Magma, har gjort ett hyllningsalbum till sin store idol, tenorsaxofonisten John Coltrane och vi hör delar av den tributen. Det blir fem electronica-remixar av tyska sjuttiotalsgruppen Popol Vuhs musik. Och mer:
Stockholmsduon Roll The Dice levererar kosmisk analog-techno. Galento är också från Sverige och bjuder på rafflande ljud-äventyr från urskogen. Amerikanska Ukab Maerd gör tidernas snyggaste Tangerine Dream-pastisch.
För den progressiva rocken står de brittiska veteranerna Van Der Graaf Generator och trionHerd Of Instinct från Texas. Fru Musica bor kanske inte i Belgien, men det gör Henriette Kat, som sist i programmet packar upp lena och udda röst- och syntpresenter. Bättre än ditt bästa blandband mixar Kalejdoskop som vanligt allsköns musik, hejdlöst och gränslöst.
Ännu en lovande italiensk grupp som bara gjorde ett, starkt, album och sedan försvann. Denna gång från Florens.
‘
Uppfriskande låtidéer och härliga synt-ljud. Inslag av vacker tvärflöjt, franskt horn och bleckblås. Men också stundtals kraftfullt med en häftigt riffande rock-gitarr. Det blir aldrig tråkigt. Här finns inga transportsträckor. Musiken är precis så omväxlande och överraskande som åtminstone jag vill att progressiv rock skall vara. Pendlar mellan hårda rock-parter, akustiska delar och mer och jazziga parter. Sången är bra men spelar ingen dominerande roll. Det är till största delen ett instrumentalt album.
Sista låten är en hejdlös cover på Bachs preludium no 2 i c-moll.
Kanske lite yvigt och allt för högljutt trumspel, men i övrigt är det här riktigt, riktigt bra. I min bok en av de bättre italienarna från denna period.
En av bandets founding members Enrico Rosa flyttade senare till Danmark där han försörjde sig som studiomusiker.
Bandet återförenades 2003 för en serie konserter.Detta finns förevigat på dubbel-cd,n Concerto Zero, som också innehåller en liveupptagning från 1972.
1. Primo Tempo (8:10) 2. Secundo Tempo (3:20) 3. Terzo Tempo (6:20) 4. Quarto Tempo (3:15) 5. Quinto Tempo (5:58) 6. Sesto Tempo (5:12) 7. Settimo Tempo (8:28) Total Time: 40:43
Musiker
- Enrico Rosa / guitar, Mellotron, vocal - Mauro Sarti / drums, flute, vocal - Alfredo Barducci / horns, flute, piano, organ, vocal - Carlo Felice Marcovecchio / drums, vocal - Paul Richard / bass, vocals
Gruppen gjorde bara denna enda platta "Πoa", som är grekiska och betyder gräs. Ursprungsvinylen, som pressades i 2000 ex, sägs vara värda enorma summor i dag. Texterna handlar om miljöförstöring och är ett tidigt exempel på tanken att vårt konsumtionssamhälle inte är hållbart i längden (redan 1973, således!). Så här skriver man i konvolutet.
"We'd like to talk about nature. With these few tracks we'd like to remind the little green world that is still around us. Maybe there could be a different world than the one we've created, maybe you could discover too all the values of life that we have been lately disregarding. With love."
Kanske inte någon superoriginell musik, den låter snarlikt flera andra italienska band från den här tiden (PFM, Le Orme, New Trolls), men ändå intressant och klart värt att höra. Om inte annat som ett enastående tidsdokument från det ljuva sjuttiotalet.
Låten Impressione är plattans höjdpunkt med fint hammond- och mellotronspel. Alla i bandet sjunger och stämsången håller hög klass. Tenorsaxofonen kommer stundtals nästan upp i David Jackson-nivå (VdGG). Pianospelet och tvärflöjten är också njutbara.
Bandet hade verkligen förtjänat en större framgång. När denna uteblev fortsatte man med en mer kommersiell inriktning under namnet Limousine.
Den som vill lyssna på smakprov och samtidigt i realtid få den italienska texten översatt till engelska kan göra det i youtubeklippet nedan.
Och missa inte detta underbara klipp där bandet presenterar sin ekologiska filosofi i italiensk tv. Tidsdokument, som sagt:
Tracks Listing
1. Capita (4:44) 2. Aria e mele (4:34) 3. Impressione (8:27) 4. Io e me (4:27) 5. La nuova forza (7:37) 6. Ritorno (5:34) 7. Verde (3:52) Bonus on Mellow CD: 8. L`amore muore a vent`anni 9. Lei e musica Total Time: 39:15
Dutch Progressive Rock Page, vars omröstning är ännu mer ambitiös, rullar sin omröstning till 31 januari. Den när du här.
Skribenterna i CRP Prog levererar i kommande numret denna årsbästa-lista:
1. Opeth - Heritage 2. Steven Wilson - Grace For Drowning 3. Mastadon - The Hunter 4. Dream Theater - Dramatic Turn Of Events 5. Yes - Fly From Here 6. Mogawi - Hardcore Will Never Die But You Will 7. Steve Hackett - Beyond The Shrowded Horizon 8. Von Hertzen Brothers - Stars Aligned 9. And You Will Know Us By The Trail Of Dead - Tao Of The Dead 10. Anathema - Falling Deeper 11. Blackfield - Welcome To My DNA 12. Van Der Graaf Generator - A Grounding In Numbers 13. Radiohead - King Of Limbs 14. Peter Gabriel - New Blood 15. Amplifier - The Octupus 16. Touchstone - The City Sleeps 17. Kate Bush - Words For Snow 18. Tesseract - One 19. The Devil's Blood - The Thousandfold Epicentere 20. Nightwish - Imaginarum
Rockbandet North America har satsat allt på sin musik i 17 år. Det stora genombrottet har inte infunnit sig ännu och det börjar kanske bli dags att lägga av. Men när allt är som mörkast får de plötsligt en inbjudan till en märklig talangjaktshelg i en stor pampig byggnad vid Öresund. Robert Lillhonga (Hata Göteborg, GIFF 2007) har i sin nya film Villa Thalassa - helgen vecka 48 verkligen sprängt gränserna vad gäller produktionsförutsättningar och kreativa ramar. I en manifestliknande arbetsprocess har hela långfilmen spelats in under tre dygn (helgen vecka 48) och klipprocessen pågår i skrivandet stund av fem olika klippteam som har maximalt 30 dagar på sig att få fram en färdig film. Resultatet presenteras på GIFF 2012.
I de flesta skivaffärer (de få som fortfarande finns kvar) har vinylskivan gjort ett litet återtåg på senare år efter att i mer än två decennier marginaliserats av cd:n och de nedladdningsbara filformaten. Med den italienske regissören Paolo Campana reser vi runt världen och besöker vinylfanatiker i olika åldrar, världens idag största vinylfabrik i Tjeckien, träffar turntablemusiker i Japan och några av rockhistoriens intressantaste skivomslagsdesigners. Filmens tonvikt ligger på punk och postpunk, men många genrer och tidsepoker täcks in i denna initierade och mycket kärleksfullt gjorda dokumentär, som får sin internationella premiär på GIFF.
I bluesens hemland, Mississippi-deltat och dess bomullsfält, handlar dagens sångtexter om den ekonomiska krisen eller om USA:s första svarta president och de förhoppningar man har på honom. Filmen förmedlar att bluesen lever, även om musiken hos en yngre generation ibland tar sig andra uttryck, som rap och hip-hop. Detta är inte arkivbilder av gamla bluesgubbar utan musik mitt i nuet, som politisk kraft och som en påminnelse om hur afroamerikanerna en gång kämpade mot diskriminering och att det är lika viktigt att stå upp för sina rättigheter i dag. Som rapparen Enoch 7th Prophet uttrycker det: My president is black, but the plan stays the same
De var upproret personifierat på 1980-talet, klädda i nitar och läder. Fortfarande turnerar många av Kalifornien-punkens stora och dess utövare ser likadana ut som förr, bara något äldre. Men medlemmarna i punkbanden Black Flag och The Red Hot Chili Peppers har blivit fäder och uppfostrare. Hur fungerar det att vara punkfarsa? Ena dagen skriker du f-ordet från scen, nästa dag är du klasspappa och ska leda barnen på rätt väg i livet. Vi möter ett antal män som står inför det stora avgörandet: att välja den stora eller lilla scenen. Ett både praktiskt och psykologiskt ställningstagande. Kan pappa vara punkrebell tatuerad från topp till tå?
I över 50 år har den omtyckta musikgruppen Septentrional burit folket genom sorg, diktatur, glädje, kaos, naturkatastrofer och drömmar om demokrati. Gruppens korsning mellan kubanskt storband och voodootakter förkroppsligar en särskild haitisk egenskap - förmågan att hitta skönhet på dunkla ställen. I denna passionerade och mycket livsbejakande dokumentär sammankopplas det berömda bandet och dess medlemmar med Haitis stormiga historia. Det är tack vare musiken som ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet överlevt. Musik är liv, politik och kärlek.
Rakenrol är en musikfilm om den filippinska indierockscenen. Odie och Irene vill bilda rock n roll-bandet The Hapipaks och erövra Filippinernas underjordiska rockscen. De måste först hitta en trummis och intervjuar en samling vitt skilda karaktärer, inklusive en skolmobbare, en barista med ett förflutet som punkare och en före detta barnstjärna som vill agera manager. Bandets utveckling, från födelsen till dess första entusiastiska fans och den första skivan, visar på ett upplyftande vis att musikscenen är likadan världen över. Filippinska ungdomars verklighet skildras på ett fantastiskt sätt i den här succéfilmen
Sverige är idag en av världens största producenter av hårdrock. Detta är berättelsen om de personer som gjort den svenska hårdrock- och metalscenen till vad den är idag. En historia om hur Sverige blev en världsnation i en av de starkaste och största populärkulturella företeelserna någonsin, full av ögonvittnesskildringar, anekdoter och, såklart, en jävla massa metal!
Nedan följer några filmer som saknar direkt musik-tema, vilka Universum Noll rekommenderar (utan att ha sett dem):
The Ballad of Genesis and Lady Jaye
Denna gripande dokumentär porträtterar kärlekshistorien mellan den banbrytande och ikoniska performance-artisten och konstnären Genesis Breyer P-Orridge och själsfränden Lady Jaye. I fokus står deras Pandrogyne-projekt som går ut på att bli två delar av en person, både kroppsligt och andligt. Filmad under en sjuårsperiod följer vi paret i en melodisk rytm tillsammans med smärtsamt vacker musik, intima bilder, fetischism och experimentella iakttagelser i en subversiv och bohemisk undergroundvärld. Regissören Marie Losier har skapat ett djuplodande och innovativt filmiskt konstverk med en ödesmättad känsla och trollbindande effekt. Vann Teddypriset för bästa dokumentär på Berlins filmfestival.
LSD, en drog som framför allt förknippas med 1960-talet och hippierörelsen. Albert Hoffman framställde substansen i sitt labb i det neutrala Schweiz redan 1943. Från början var LSD tänkt att användas i psykvården, men redan tidigt intresserade sig militären för drogen. Under 1960-talet blev Timothy Leary den stora förkämpen för LSD som ett sinnesutvidgande preparat. Nixon och Reagan slog tillbaka och blandade ihop LSD och Vietnamrörelsen. LSD blev en förbjuden drog. Hoffman blev 102 år gammal så han ledsagar oss genom hela historien. Idag är vi tillbaka där det började, LSD används återigen inom vården. En otroligt spännande historia om hur politiska konjunkturer påverkar helt andra områden, i detta fall medicinen.
På med 3D-brillorna för en hisnande resa 32 000 år bakåt i tiden med Werner Herzog som ciceron! I mitten av 1990-talet upptäcktes i franska Chauvet-grottorna de fantastiska och sensationellt välbevarade teckningarna där bufflar, lejon, hästar och renar spränger fram med en sensuell kraft som bär genom årtusendena! När legendaren Werner Herzog (Kaspar Hauser, Fitzcarraldo, Grizzly Man) lyckas utverka tillstånd att som en av få utanför forskarkretsen få filma inne i grottorna väljer han förstås inte en “National Geographic-approach” utan infogar målningarna i en vindlande filosofisk och fantasieggande essä om mänsklighetens väsen. Skönheten får vi på köpet.
David Bowie: The truth is of course is that there is no journey. We are arriving and departing all at the same time.
Att David Bowie i dag blir folkpensionär, vilket en del svenska tidningar har fått för sig, är förstås rent nys. Musikaliska genier blir inte folkpensionärer.
För vad är egentligen David Bowie? Om inte den musik han skapat! Och därför evigt ung, magisk, vital, stark, enastående, oförglömlig och ödödlig.
När man skall skriva om David Robert Haywood Jones a.k.a. David Bowies betydelse för livet, universum och allting så riskerar varje formulering att falla platt till marken. Det enda man egentligen kan göra är att hänvisa till musiken. Till exempel till bbc Channel 6 spotify-spellista #Bowie6Music. Elva timmar lång.
Det påstås att även de största banden och artisterna maximalt har ett eller högst ett par mästerverk i sig. Att resten av produktionen är mediokra försök och på sin höjd godkända övningar, blandat med rena bottennapp.
Undantaget är David Bowie, som likt kung Midas förvandlar allt han rör vid till guld.
Själv har han sagt I always had a repulsive need to be something more than human, och man kan bara konstatera att han lyckats rätt bra med det.
Han har också sagt: I don't know where I'm going from here, but I promise it won't be boring. Ett motto som jag tycker lite fler av oss borde anamma.
För mig personligen är det som kallas Berlin-trilogin från sjuttiotalet (Low, Heroes och Lodger), hans allra starkaste album. Det var på dessa som han på allvar hjälpte till att ta rockmusiken till en mognare och mer utvecklad musikform. Men vi skall inte glömma att det var den tyska scenen med band som Can, Neu!, Kraftwerk och Amon Duul som gjorde förarbetet.
Bowie delade under denna period lägenhet med Iggy Pop i Berlin, använde en hel del droger och gjorde musiken i nära samarbete med Brian Eno. En rad andra tunga musiker hjälpte till med att göra albumen historiska. Vad hade låten Heroes tex varit utan Robert Fripps gitarrspel? Andra namn värda att nämna är Toni Visconti (producent), och Adrian Belew (gitarr på Lodger).
Wikipedia har en välskriven och faktafylld artikel om Bowie. Läs den.
Kalejdoskop minns David Vickerman Bedford, brittisk musiker, kompositör och arrangör som avled första oktober 2011. David Bedford var en fördomsfri och gränsöverskridande musikalisk mångsysslare, verksam som avantgarde kompositör, rockbandsmusiker och arrangör av rockmusik för symfoniorkester.
Under sin karriär jobbade han med bland andra Camel, Elvis Costello, Roy Harper, Robert Wyatt och ska-bandet Madness. Han orkestrerade Mike Oldfields album "Tubular Bells" och "Hergest Ridge".
Bedford ansåg själv att han var den allra förste klassiskt skolade kompositören att på allvar börja samarbeta med rockmusiker. Ett exempel var när han efter att ha arrangerat Roy Harpersalbum "Valentine" vidareutvecklade dennes femminuterslåt "Twelve Hours Of Sunset" till ett 34 minuter långt kör- och orkesterverk.
Vid mitten av sjuttiotalet gjorde han en rad episka konceptalbum i progressiv rock-anda på Virgin Records, flera av dem med Mike Oldfield på gitarr. Han gjorde soundtracken till filmernaThe Killing Fields (1984) och Orlando (1992).
Samtidigt som Bedford var en efterfrågad partner i rockvärlden var han i sin övriga, mer klassiskt orienterade verksamhet, en nyskapare och provokatör. I ett av hans verk instruerades körmedlemmarna att inhalera heliumgas för att nå de högsta tonerna. I ett annat utrustade han publiken med varsin kazoo och lät dem delta i konserten.
I programmet hör vi exempel från de olika fält som Bedford beträdde. Från rollen som arrangör i Kevin Ayers debutalbum "Joy Of A Toy" (1969), över det egna konceptalbumet "The Rime Of The Ancient Mariner" (1975), som inspirerades av diktverket med samma namn, till den experimentella sidan i "The Song Of The White Horse" (1978), och slutligen den mer traditionella "Konsert för blockflöjt och orkester" (1998).
I "The Song Of The White Horse" blåser David själv i en sten som finns vid foten avWhite Horse Hill i Oxfordshire, England. Med rätt blåsteknik frambringar denna ihåliga trumpetsten ett kraftfullt, mistlursliknande ljud. Enligt legenden använde kungAlfred den store denna sten för att sammankalla sina trupper inför slaget mot danska vikingar vid Ashdown år 871.
Årets bästa album var 40 år gammalt – Cans Tago Mago. Det kom i remastrad nyutgåva med originalomslag och en live-cd som bonus. A landmark release in the history of rock n roll skrev MOJO. Och det kan man ju bara hålla med om.
När årets bästa album har 40 år på nacken tvingas man tänka efter två gånger.
CRP Progs chefredaktör Jerry Ewing skriver … it´s a sad fact of life that we are now in an era when we will increasingly see our heroes taken from us.
Det är bara att nicka instämmande.
Detta år förlorade vi Ronnie James Dio, David Bedford och Bert Jansch, som lämnar stora tomrum efter sig. Universum Noll har fått förmånen att göra ett minnesprogram över Bedford som sänds i P2,s Kalejdoskop 3 januari 22.30 - 00.
Vi förlorade även Vaclav Havel, en tung europeisk kulturpersonlighet och politiker. Havel uppskattade Frank Zappa så mycket att han ville göra honom till kulturambassadör för Tjeckoslovakien. Amerikanska regeringen tvingade honom att bryta kontakten med Zappa, under hot om att han annars inte skulle få göra affärer med usa. Hans favoritalbum var Bongo Fury.
Zappa själv saknades förresten i år mer än nånsin. Ingen har axlat denne mans humor, intelligens och skarpt formulerade samtidskritik, som han visade prov på vid sidan av den geniala musiken. Det hade varit intressant att se hur han ställt sig till den Occupy Wall Street-rörelse som nu sveper över staterna. Som den rebell han var tror jag han varit där och stöttat demonstranterna med gratisspelningar. Vilka av dagens artister bistår öppet detta sunda uppror med sin närvaro och musik?
(Inom parantes sagt så kunde Zappa lika gärna kallat Occupy-folket bortskämda slynglar som borde växa upp och söka jobb på McDonalds. Han var en oberäknelig paradoxernas man).
Hjältarna försvinner en efter en. Men musiken de skapade lever vidare. Eller gör den det? Ibland undrar jag vilken av den musik som görs i dag som kommer att stå sig om 40 år. Som då fortfarande kommer att kännas fräsch och farlig. På samma sätt som Cans Tago Mago gör i dag.
När man tittar på vad som hänt musikaliskt i år så kan man som vanligt urskilja två kategorier. Dels traditionalisterna som ståndaktigt håller grytan med den symfoniska husmanskosten kokande, dels rebellerna som ger sig ut i vildmarken för att bryta ny musikalisk mark. Traditionen upprätthålls med den äran av tex italienska Gran Torino, amerikanska Glass Hammer och för den delen svenska Kebnekajse. Även Opeth får efter den relativt ofarliga Heritage räknas till denna kategori. Det förefaller som att traditionalisterna har dominerat detta år.
Svenska TonbruketsDig It To The End hör till den andra kategorin. Härligt genre-överskridande musik. Det är en platta som jag inte vet om jag skall stoppa in på jazz-listan eller på den med progressiv rock. Vilket är ett mycket gott tecken.
När vi snackar förvaltande av tradition så var ett av de roligaste albumen i år svenska gruppen Pegausus debutalbum Gormenghast. Bandet består av Rasmus Carlson på bas född 1994, Joel Selsfors på klaviatur född 1994 och Simon Selsfors på trummor född 1991.
Albumet är en konceptplatta byggt på Mervyn Peaks fantasyklassiker. Om än inte musikaliskt helgjuten i alla delar lyckas man fånga stämningarna i boken på ett bra sätt. Och det allra roligaste är förstås att detta är tre yngre killar som rakt av anammar sound, harmonier och koncept från det svunna sjuttiotalet. Om gruppen bara skaffar sig en karismatisk kvinnlig sångerska, i stil med District 97,s Leslie Hunt, så kan de gå hur långt som helst.
2011 var året då vi fick Progstreaming. En site där man gratis och strömmande kan lyssna på hela progrockalbum. Varje album ligger uppe i tre månader. Siten är en guldgruva för den som vill upptäcka och lära känna okända band från tex Italien och Spanien, där det görs förvånansvärt mycket bra progrock. Jag har en vag aning om att det också görs en massa föbenat bra sådan i Japan, som vi i stort går miste om. In med den på progstreaming 2012.
I samband med att Spotify lanserades i USA så lämnade Insideout, där ett otal progrock-band finns, tjänsten med buller och bång. Vilket gjorde en del av oss bekymrade och andra på något sätt upprymda.
Problemet med hur artister skall få rättvist betalt i den digitala eran är lika långt från en lösning nu som nånsin. Nedladdnings-siter som Rapidshare frodas som aldrig förr. För att inte tala om Grooveshark, där det mesta finns tillgängligt gratis och strömmande utan att artisterna kompenseras. Positionerna är låsta och Annie Lööf åkte på en rejäl snyting när hon vågade antyda att nedladdning för eget bruk kanske skulle kunna var okej.
Det finns ett enormt stort värde, socialt, kulturellt och rent mänskligt i att så mycket som möjligt av det som skapas och skapats fritt finns tillgängligt på internet och lätt kan användas, bytas och delas. Drömmen är ett internet som fungerar som ett enda stort bibliotek. Något som skulle berika hela mänskligheten. Och det är hela tiden åt det hållet som internet, i form av dess användares aktiviteter, spontant rör sig.
Att främja denna utveckling, samtidigt som musiker, författare, fotografer, konstnärer etc kompenseras ekonomiskt, är ett politiskt projekt inte många tycks se värdet av att driva.
På konsertsidan i år så fanns som vanligt flaggskeppet Slottsskogen goes progressive, som hölls inomhus, men som vi hoppas är tillbaka i Slottsskogen 2012. IB-Expo lyste upp höstmörkret. I år med Trey Gunn, Jakko Jaksyk och belgiska Aranis.
Stockholm fick sin första Prog Fest, en mycket lyckad sådan med kanonleveranser från både Gösta Berlings Saga, Brighteye Brison och Agents Of Mercy. I hård konkurrens med IB-Expo så var det årets konsertupplevelse för mig.
Roger Waters sa (förmodligen) tack och adjö med sin mega-uppsättning av The Wall i Globen.
Yes gjorde en ny platta och turnerade, Van Der Graaf Generator likaså. Pink Floyd remastrade hela katalogen och släppte den i box-form. The Progfather Peter Gabriel släppte ett akustiskt och mycket starkt album med sina egna låtar, New Blood. Kate Bush gjorde sitt första studioalbum sedan 2005.
Detta var också året när Opeth lämnade growlen och släppte ett progrock-album i traditionell stil - Heritage. Jag sätter en hundring på att vi hört herr Åkerfeldt growla för sista gången, även om många av hans gamla fans inte vill nåt hellre än att han skall börja kakmonstra igen.
Apropå Opeth så vill jag se Mikael Åkerfeldt som julvärd i SVT nästa år. Med tanke på det trivsamma och anekdotkryddade mellansnacket på årets konsert så skulle han med lätthet kunna framkalla den rätta jul- och familjekänslan.
Undertecknad bloggare presenterade ett urval av svensk progressiv rock i radions p2 på nationaldagen. Jag kan avslöja att samtal med radion pågår om att göra detta till en årlig tradition. Alltså ett återkommande radioprogram varje nationaldag där ny svensk progressiv rock presenteras. Man kan ju tycka att denna musikform åtminstone borde uppmärksammas i radio en gång om året.
Ja, spellistan med den bästa progressiva rocken är åtta timmar lång. Är inte det Universum Noll sysslar med näst opera den svulstigaste av alla genrer? Med idel halvtimmeslånga låtar och sviter som bara fortsätter och fortsätter i all oändlighet? D`Accords Helike part I tex är 20.45. Brighteye Brisons The Rise Of Brigheye Brison 23.05. En annan lång låt är catalanska gruppen DocTorNos Guerrers de Mitjanitm på 24.13. Och det är bara tre i högen.
Som vanligt insåg jag först när jag satte ihop dessa listor hur mycket ohyggligt bra musik jag missat även detta år.
Vad vi har att se fram emot 2012? En hel del. Legendariska Änglagård släpper nytt. Efterlängtat av många. Diskussionerna om att få bandet till Slottsskogsfestivalen pågår som bäst.
Spanska Kotebel, ett av de band som letar nya musikvägar och vars motto är beyond rock, kommer med ett nytt album. Bådar av detta smakprov att döma mycket, mycket gott:
Chicagogruppen District 97 släpper en uppföljare till fina Hybrid Child och den kan bli hur bra som helst.
Och så får vi Squacket – Steve Hacket och Chris Squire i samarbete. Kan också bli kul. Eller också inte alls kul. Den som lever får se.
Svenska Ritual, som gjorde ett av de bästa progrock-albumen nånsin i The Hemulic Voluntary Band, släpper nytt i höst. Det ryktas om en dubbel-cd. Även svenska A.C.T kommer med ett nytt album i år.
Annat att se fram emot är Wilson - Akerfeldt som släpper Storm Corrosion.Storm Corrosion will be issued by Roadrunner in April 2012. Apart from Mikael and Steven, the album includes guest appearances by Gavin Harrison on drums/percussion, Ben Castle on woodwinds, and Dave Stewart on string arrangements.
Somewhere är en svensk grupp som debuterar 2012. En youtube - singel finns ute:
Klimatprojektet Crime Of The Century efter en idé av meteorologen Pär Holmgren och med musik av Tomas Bodin och Hasse Fröberg blir också intressant. Ett efterlängtat exempel på att musiker kan engagera sig i angelägna frågor.
Glass Hammer ställde på sin Facebook-sida frågan What non-prog song should GH cover, and make prog???? Vore det inte en fröjd att höra dem göra någon Abba-låt i progtappning?
Min årsbästa lista ser utan rangordning ut så här:
Brighteye Brison – The Magician Chronicles- Part I
Så här skall en slipsten dras. Vi snackar analoga ljud, stämsång, mellotron, teremin och hammondorgel. Och som pricken över i,et en grym saxofon. Ren och svävande musikmagi hela vägen.
Ske – 1000 Autunni.
Sant italienskt mästerskap. Ett album som summerar allt som hänt inom den progressiva/symfoniska rockgenren. Från PFM till Änglagård.
Van Der Graaf Generator - A Grounding In Numbers
Inledande Your Time Starts Now är årets vackraste låt. Man kan förvånas och kanske rentav förfäras över det faktum att det är tre snart pensionsmässiga gubbar som gör dagens allra mest spännande och utmanande progressiva rock. Men så är det. Det är bara att hålla med Peter Hammill när han en intervju konsterar: We´re sixty year old blokes now, to have this opportunity to push boundaries of music, boundaries of what a rock group can do, is fantastic.
Herd Of Instinct – Herd Of Instinct
Texastrio som bökar, stökar, förvaltar och experimenterar om vartannat. Bättre än det Fripp gör nuförtiden, men i samma anda. Intressantaste albumet i år.
Glass Hammer – Cor Cordium
Högst njutbar symfonisk rock. Just den här typen av musik blir inte mycket bättre än så här. Men den som vill ha nåt nyskapande göre sig inte besvär.
Can: Tago mago. 40th anniversary 2 cd edition.
Ja, det är en reissue. Men så bra att den egentligen borde vara med på alla årsbästalistor härifrån till evigheten.
Senogul – III
Spansk grupp med fagott i sättningen. Albumet kanske inte håller samma höga nivå hela vägen. Men inledande The Nighstalker och Pijamas berättigar bara de till en plats på listan.
Peter Gabriel – New Blood
Han kan gå på vattnet och bespisa en hel värld med sin musik. The Progfather gör här sina egna bästa låtar med orkester. Som att höra dem för första gången. Jag ber att få citera gruppen Big Big Trains blogg … the best song of the year was, by a long way, the new version of San Jacinto on Peter Gabriel's orchestral album, New Blood. The album as a whole is a curate's egg, but San Jacinto is simply breathtaking and features a jaw-dropping vocal performance. It includes several moments of astonishing beauty and I urge anyone who hasn't heard it to listen to it on a good system or on good headphones.”
Ethers Edge – Return To Type
Det här är en ganska paradoxal blandning mellan Genesis och Alice In Chains. Vackra stämningar byggs upp och rivs gång på gång sönder av en vass gitarr. Fängslande.
Trey Gunn – The Third Star
För alla som gillade King Crimson era Thrak är denna platta ett måste. Trey trakterar warr-guitar och chapman stick mästerligt. Många av låtarna har ett orientaliskt tema. Fripps lagvigda Toyah Willcox sjunger. Egentligen från 1996, men denna utgåva är remastrad och innehåller sex bonusspår.
One moment your life is a stone in you, and the next, a star -- Ranier Maria Rilke
Popol Vuh: Revisited & Remixed 1970 - 1999
Dubbel-cd där cd 1 består av klassiska Popol Vuh-låtar och cd 2 av remixade versioner med diverse electronica-artister. Popl Vuh var en tysk synt-baserad grupp som på 70-talet gjorde filmmusiken till Werner Herzogs filmer. Brüder des Schattens – Söhne des Lichts som användes i Nosferatu är den bästa skräckfilmsmusik som gjorts.
Jon Anderson - Open
Ett 20:54 långt, vackert, bitvis närmast sakralt kör- orkesterverk i fyra delar. Dynamiskt böljande mellan lugna och mer dramatiska partier. Akustiskt och elförstärkt om vartannat. En suverän rytmsektion och fina insatser på akustisk gitarr, elgitarr, fiol och tvärflöjt. Det bästa Jon gjort på år och dag.
Den bästa dvd,n var Scorseses 3.5-timmars dokumentär om George Harrison – Living In The Material World. Bästa boken Kajsa Grytts Boken Om Mig Själv. Om punk-gruppens Tant Struls uppgång och fall. Har ingenting alls med det vi kallar progressiv rock att göra, men är ändå ett stycke intressant svensk rock-historia. Partierna om hennes barndom kan man hoppa över.
Universum Nolls medarbetare Karl-Göran Karlssons årsbästa lista ser ut så här:
1. Steven Wilson ”Grace for drowning” Årets absoluta mästerverk i Artrock-genren. Fullmatad dubbel-CD med en enda lång hyllning till 70-talets progressiva rockband, främst King Crimson. Trots det även fylld av de stämningar som vi är vana vid från Porcupine Trees tidiga 90-talsalster. Lysande insatser från medmusikanter, främst Jordan Rudess och inlånade jazzmusiker.
2. Opeth ”Heritage” Opeth slår oss med häpnad när man släpper en platta full av ”pure prog” men ändå med tydliga tunga metalinfluenser. Så skönt att höra Mikael Åkerfelts härliga stämma oförstörd av growl. Oerhört djärvt att öppna med ett fantastiskt vackert pianostycke i folkviseton och med jazzkänsla som spelat av självaste Jan Johansson.
3. Agents of Mercy ”The black forest” Ett härligt konceptalbum från Roine Stolts nya superband. Musiker i toppklass som presterar toppnummer efter toppnummer med fantastisk variation. Får en alldeles särskild prägel av sångaren Nad Sylvan som gör musiken till ett drama. Missa inte den underbara sången ”Elegy”.
4. Gazpacho ”London” En inspelning av en magisk kväll på Dingwalls i Camden, London. En spelning med i stort sett hela repertoaren – alltihop alldeles magnifikt framfört. En speciell höjdare är låten ”Dream of Stone”.
5. Steve Hackett ”Beyond the shrouded horizon” Den gamle Genesis-gitarristen är tillbaka bättre än någonsin. Låt på låt med underbara och framförallt akustiska passager. Ingen kan som han få till den magiska klangen på strängarna. Men han serverar även elgitarrsolon som ligger bra nära hans klassiska solo på ”Firth of Fifth”.
6. Paatos ”Breathing” Efter ett tags tystnad återkom Paatos med en mycket stark platta fylld med fina låtar. Underbar sång av Sveriges bästa sångerska (?) Pernilla Nettermalm och allt som oftast i underbar harmoni med kompmusiken, gärna med den klassiska mellotronen.
7. White Willow ”Terminal twilight” Norska White Willow är tillbaka igen och nu åter med deras tidigare fenomenala sångerska Sylvia Skjellestad vid mikrofonen. Det är en härlig musikalisk resa full av stämningar som påminner om Änglagård och Anekdoten.
8. Lunatic Soul ”Impressions” Den sista (snyft) plattan i Riverside gitarristen Mariusz Dudas soloprojekt Lunatic Soul. En sorts ihopsamlad platta med låtar som blev över från de första två magnifika svarta och vita plattorna. Den tredje är lämpligt nog grå men dessa restlåtar är närapå lika bra som på de tidigare plattorna.
9. Blackfield ”Welcome to my DNA” Steven Wilson och Aviv Geffen har gjort det igen – en härlig samling melankoliska och stämningsfyllda låtar som inte lämnar någon oberörd. Ändå trösterik och varm musik (liksom den föregående i listan).
10. Trettioåriga Kriget ”Efter efter” En imponerande platta från ett gammalt klassiskt svenskt progband. Mycket trogen sitt unika originalsound och fylld av härligt varma låtar. Måste särskilt framhålla den underbara ”Barnet” och titellåten.
Eftersom jorden enligt Maya-indianernas kalender och diverse andra trovärdiga källor går under 21 december 2012 så var detta min sista årskrönka. Jag tackar alla trogna läsare för visat intresse. Läs mer om jordens undergång här.
![Digital-Download-Open-by-Jon-Anderson_thumb[2]](http://lh5.ggpht.com/-1_U8NaH-pnQ/Tv4nKw9fswI/AAAAAAAASPU/l1N967m0r3Y/s1600-h/Digital-Download-Open-by-Jon-Anderson_thumb%25255B2%25255D%25255B6%25255D.jpg "Digital-Download-Open-by-Jon-Anderson_thumb[2]")
![41773_1108516387_5648_n_thumb[3]](http://lh5.ggpht.com/-2-2lxO69dL4/Tv4nMn-8xjI/AAAAAAAASPk/zXYH2XYRrZk/s1600-h/41773_1108516387_5648_n_thumb%25255B3%25255D%25255B4%25255D.jpg "41773_1108516387_5648_n_thumb[3]")
![whitewillowterminaltwil_thumb[3]](http://lh5.ggpht.com/-huXORA5n0Yg/Tv4nOafprDI/AAAAAAAASP0/11ectQSA7bY/s1600-h/whitewillowterminaltwil_thumb%25255B3%25255D%25255B4%25255D.jpg "whitewillowterminaltwil_thumb[3]")
